Nämen vilken rubrik det blev.. Lite hård kanske, men lite så blev det. ;)

Kände mej ju inte hundra på topp igår.
Fullständigt matt och deppig.
Fruktansvärt när det kastar sej över en på det viset..
Vad gör man..? Sätter ner foten och ber ångesten/mattheten/gråten eller överlag känsla att dra åt helvete?
Nä, svårt när det är just helvetet som sveper över en som ett taggigt täcke.

Det var kanske inte så konstigt att det blev lite kämpigt igår.. Det är sjukt mycket på en gång, och skolan är något som sliter loss kedjorna från det mörka och tunga där inne i den sargade själen.
(Nä, nu blev jag sådär djup igen..)

Ja ja.. Jag var helt enkelt lite deppig igår.
Idag kändes det mycket bättre.
Det gick över förväntan i skolan idag, Majsan var här en sväng, barnen har varit ganska goa idag ;), mamma har varit här.. Så ja det har varit en bra dag.

Men så till rubriken.. Jag skulle ju trilskas med att se "livet blir bättre".
Ja vad händer, blödig som man är.. Jo jag började lipa. ;)
Haha, ja där är jag.
Jag lipar fan till dom flesta filmer/program. Men ändå..

Idag handlade det om Jessica Andersson och missbrukande föräldrar.
Det gör så ont att se och höra.
Det händer varje dag i så mångas värld, och det finns inget som gör mer ont!
Idag gör det ont att se eller bara veta om att sånt här sker så jävla mer nära än vad man tror.
Att vuxenvärlden sviker är det värsta som kan hända ett barn, men att en förälder sviker finns inga ord för.

Jag kan ofta förundras över folk vars missbruk får dom att skita i allt.. Hur i helvete kan ett missbruk gå före ett barn, deras egna barn..?!
Jag kan känna hat och förakt gentemot sånt.
Du kastar bort ett barn för att DU vill fly bort för en stund och en stund till och ännu en.. sen är barnet borta, tilliten och det äkta med..
Var det värt det..!? Var det det..?

Men det är svårt att förstå om man aldrig varit där, om man aldrig känt på känslan av att fly.
Det har inte jag. Jag har aldrig tagit någonting, inte ens en gång.
Och nu kommer jag säga något som kommer chocka, tror jag i alla fall..
Jag är på ett sätt lite "sur" för att jag aldrig provade.
Jag har svårt att förklara varför jag är "sur" över det. Jag borde la fan bara vara stolt..? Och JA, jag är så jävla stolt att jag aldrig behövde falla ner i den gropen, för jag tror att om jag hade vägt lite med fötterna där på kanten till den där gropen så hade jag fallit ner..

Mitt liv var inte lätt, (vems fan var/är det egentligen) men jag drog ett tyngre lass än många andra. Jag fick stå pall mer skit, jag gav för mycket skit och jag stod med svårt blödande sår som ingen kunde stoppa.. Inte då!

Och vart var han..?! Han.. Han var så sällan där, och det gjorde så ont.
Han kunde inte förstå och han kommer aldrig att kunna göra det heller.
Han vill förstå idag, han vill titta ner i golvet när jag påminner om sprickan i mitt förflutna, han vill nog någonstans laga och sudda..
Men det går inte, det kommer alltid att finnas där inne och skava och svida.
Men, idag tänker jag inte låta det hänga kvar och styra något i någon riktning.. Det är ingenting som idag gör verken från eller till om jag ska älta.
Men jag tänker aldrig förneka det svek jag alltid burit på och som fick mej att må så sjukt dåligt, så dåligt att det fanns gånger i mitt liv där det hade varit lättast att bara försvinna, om så i alla fall för en stund.

Det är det jag menar med att jag förmodligen hade insett vilken "lätt" väg det hade varit att kunna välja den där avstängningsknappen när man kände att något var lite för jobbigt.

..och anledningen till att jag tidigare skrev att jag är "sur" över att jag inte ens testat på det..
Det har med att göra att det blir ett direkt avbrott i en ev. "debatt" om det.
Jag kan aldrig diskutera emot för jag har inte en jävla aning om känslan eller vad det PÅ RIKTIGT gör en själv.

Jag vet bara vad missbruket gör med folk ur mitt svikna perspektiv.
Men den synen är ju bara vidrig.. det finns ju uppenbarligen något mer. Något som till och med är starkare än kärlek till sina barn..
Och jag kommer aldrig få veta vad.

Ja, det känns så jävla bra att aldrig behöva veta vad "det där" är, och nä, jag är inte tillräckligt nyfiken på att prova idag, i morgon eller om 10 år!

Mitt hat och förakt är för starkt..
JAG är för stark!
Och jag skulle aldrig välja den vägen att skada folk i min närhet på samma sätt som jag skadats och till och med inte velat leva längre för på grund av det svek.
Nej, ALDRIG!

Jag hoppas bara så att det är en styrka och en syn jag kan överföra på mina egna barn..
För det är min mardröm!
Har man aldrig känt sej maktlös innan så lär det blir en ny känsla i form av en osynlig träklubba i bakhuvudet på en.
För om inte ens en förälder kan välja bort sitt missbruk för sitt barn, hur ska då ett barn kunna välja bort sitt missbruk för sin förälder..?!

Det blir något att sova på inatt gott folk.
Nattinatt!