God morgon underbara, härliga fredag!
Dock inte helt underbar, jag ser nämligen ingen sol som letar sej in emellan persiennerna + att jag hör regn och blåst.. :(
Men det får la gå ändå. Haha. Som om jag hade så mycket val. ;)

Ligger fortfarande kvar i sängen med min lilla gosse. Han kollar på tv och vad jag gör är ju rätt så uppenbart. ;)
Snart är det dags att kliva upp och göra sej i ordning, lämna sniglarna, hem, möte, lektion, hem, packa barnens väskor ..för vi är nämligen barnlediga heeeeela helgen. :))
Åh vad det ska bli skönt!! Andra gången på fyra år som vi har en helg för oss själva!
Och jag tänker inte ens sakna mina barn! :)

Det där är nämligen en sån där grej som irriterar mej mer än mycket annat.
Varför måste man sakna sina barn det första man gör när man äntligen är ifrån varandra..?
Jag är mamma, jag älskar mina barn (oftast), jag lever med dom varje dag, jag är (förutom dagis) utan mina barn någon timme varannan månad kanske så varför ska jag behöva skämmas för att jag säger att jag inte saknar mina barn när det gått två timmar.
Okej, nu gör jag ju uppenbarligen inte det, skäms alltså. Men det finns ju så många andra som alltid måste hävda sina föräldrarroller och sin kärlek hela tiden. Och det är fan synd att det ska behöva vara så...att någon ska tro att "hen" är en dålig förälder bara för att man låter sej vara sej några få gånger om året.
Att barnen är borta ett dygn/en helg och man inte saknar dom innebär ju inte att man inte tänker på dom alls. Dom finns ju alltid med i ens huvud ändå. Det kommer man ju liksom inte ifrån...

Så därför tänker jag bara njuta av att jag och min man bara kan vara vi en hel helg!
-Tack kära Madde och Rickard-

Oj, nu blev det så där långt igen. I alla fall just nu när det egentligen är lite småbråttom. ;)
Så hej på er!