Vad säger man..
Asså jag blir så trött..
Vad är det med dessa vuxna människa..?
Ja ja, är jag också vuxen idag, men jag pratar om dom där som var vuxna redan för 10-12 år sen. Utbildade vuxna "förebilder".
Hade det inte varit så att jag hade med mej en utomstående, en myndighetsmänniska som är anställd för att få "såna som mej på fötter", på förra mötet och idag så hade jag trott jag ljög igen.
Inte för att jag ljugit innan, men det borde vara en lögn, i alla fall för jävla överdrivet.
Men tyvärr.. Det är fanimej sant..
Ni som tidigare läst min blogg känner ju någorlunda till "mitt förflutna".
Jag började ettan i Lindome av alla jävla ställen..
Vad är det med dessa vuxna människa..?
Ja ja, är jag också vuxen idag, men jag pratar om dom där som var vuxna redan för 10-12 år sen. Utbildade vuxna "förebilder".
Hade det inte varit så att jag hade med mej en utomstående, en myndighetsmänniska som är anställd för att få "såna som mej på fötter", på förra mötet och idag så hade jag trott jag ljög igen.
Inte för att jag ljugit innan, men det borde vara en lögn, i alla fall för jävla överdrivet.
Men tyvärr.. Det är fanimej sant..
Ni som tidigare läst min blogg känner ju någorlunda till "mitt förflutna".
Jag började ettan i Lindome av alla jävla ställen..
Men flyttade till vallhamra under vintern det året, så innan eller efter jullovet i ettan började jag på oxledsskolan.
Det gick la sådär kan man väl säga..
Jag minns mörkret utanför fönstret, stearinljusen på allas bänkar, lukten av clementiner och lussebullar, medans våran fröken, Britta läste om Josef, Maria, Jesusbarnet och Betlehem.
Jag älskade det!
Inte Jesus dock, men stämningen och mysfaktorn.
Men åren gick och jag glömde bort min vän... Blablabla..
Skolan blev en mardröm.
Fast i dom flestas ögon var det nog jag som var mardrömmen. Jag, ett barn..
Man kunde kanske tyckt att lärarna, dom vuxna borde varit professionella.
Det gick la sådär kan man väl säga..
Jag minns mörkret utanför fönstret, stearinljusen på allas bänkar, lukten av clementiner och lussebullar, medans våran fröken, Britta läste om Josef, Maria, Jesusbarnet och Betlehem.
Jag älskade det!
Inte Jesus dock, men stämningen och mysfaktorn.
Men åren gick och jag glömde bort min vän... Blablabla..
Skolan blev en mardröm.
Fast i dom flestas ögon var det nog jag som var mardrömmen. Jag, ett barn..
Man kunde kanske tyckt att lärarna, dom vuxna borde varit professionella.
Men man misstar sej så lätt.
Istället för att se problemet/problemen bakom det utåtagerande barnet så "dömdes" barnet.
Man kanske borde försökt komma innanför skalet på detta vidunder, denna grundskoleelev.
Detta är ingen snyfthistoria och inte heller ett sätt att försöka skylla ifrån mej.
Vet inte vad detta är..
Istället för att se problemet/problemen bakom det utåtagerande barnet så "dömdes" barnet.
Man kanske borde försökt komma innanför skalet på detta vidunder, denna grundskoleelev.
Detta är ingen snyfthistoria och inte heller ett sätt att försöka skylla ifrån mej.
Vet inte vad detta är..
Kanske behöver jag bara skriva av mej, kanske vill jag sända ut något som faktiskt sker än idag.. Inte vet jag. Avgör själv. ;)
Idag, såhär i efterhand kan jag ibland undra hur allt blev som det blev..
Hur kunde ett litet barn lyckas styra och kontrollera alla dessa vuxna..?
Hur kunde 8 lärarbyten på 1 termin skyllas på en 11-12 årig flicka..?
Kanske var det så att jag bidrog till att en del lärare inte orkade..
Men var dom då ämnade att jobba med barn/människor om en enda 11 åring kunde få dom att inte vilja ha jobbet..?
Eller var det bara dom pukorna som ändå redan hatade denna snorunge som påstod att det var tack vare henne som 8 lärare kom och gick..?
Jag börjades redan där i ettan retas av andra barn i klassen för att jag var annorlunda..
Men var jag egentligen det?
Jo för fan det var jag väl, men värre muppar fanns det ju i klassen om man säger så.
Jag tror att man "valde" mej kanske lite för att jag alltid stod upp för mej själv på ett sätt som inte många än idag skulle klara tror jag.
Jag hade svårt att hänga med, och koncentrationen svek mer och mer, och ibland hörde jag inte vad dom sa heller.
Jag fick skit för att jag sa, -VA? i tid och otid..
Man kan ju tycka att någon borde kommit på tanken att kolla hörseln på det barn som så sällan verkar höra. Men åter igen, icke..!
Nä då hette det att jag var provokativ att nonchalant.
När jag stammade som ett as i läsning kallades jag slapp, och när jag inte satt stilla på lektionen hette det att mitt mål var att förstöra för alla andra.
Men varför..!?
Jag var ju för fan hörselskadad, hade läs-och-skrivsvårigheter och ADHD.
Vem var det som efter tusentals strider fick någon att bry sej om att kolla upp en endaste "diagnos".
Min mamma!
Den kvinna jag beundrar stort.
Efter allt hon gått igenom i sitt liv, med min bror och mej.. Hur orkar man?! Jag är dock glad att hon orkat!
För mej kan inte varit lätt att vara mamma till.. Många hade nog gett upp och skitit i reglerna man än gång satte upp.
Men min mamma höll fanimej sej till det hon sagt..! Jag skulle vara hemma "den-å-den" tiden, var jag inte det kunde jag se mej om i röven efter att komma in. ;)
(givetvis var detta när jag var lite äldre)
Det är väl bäst att tillägga det så inte alla överhysteriska människor får hjärtflimmer.
I sexan vände jag totalt och blev verkligen en mobbare. Då var jag (om inte, i alla fall i min egen värld) det coolaste och fräckaste som fanns.
Jag kände mej som en jävla bidrottning och ALLA var mina undersåtar.
Alla utom den där jävla mamman jag hade. Hon var den ändå jag inte kunde spela Allan inför. *Subba ;)*
Jag blev värre och värre och det var en jävligt jobbig fasad att alltid bära.
Men det var man ju för cool för att visa.
Jag minns känslan jag hade när vi i sexan skulle byta skola.
Jag älskade tanken på att alla lärare och massa elever skulle vara nya och "rena".
Dom skulle inte veta vem Sanne var, jag skulle nu få bestämma själv hur som skulle se på Sanne.
Men som jag tidigare sagt, alla ser inte alltid så bra ut som man tror.
Min mamma får ett mysko samtal från rektorn på nya skolan under sommarlovet där vi kallas på möte. Vi tyckte det var märkligt, men man kanske gjorde så där.. :-/
Möter var inget vanligt "inför-skolstarta-möte".
Nä lärarna/rektorn från förra skolan hade minsann förvarnat om monstret som dom snart skulle få ta över..
(Idag gör detta fan ont att skriva om..)
Man talade om för mej att sådant beteende var minsann inte okej på denna skola och jag skulle veta att jag hade ögonen på mej.
Jag var för trasig för att orka bevisa motsatsen.
När jag kom på "uppropsdagen" stod lärarna och pekade och tisslade.
Genom detta växte mitt monster allt starkare.
Jag släppte allt vad skola var, blev en räddare för dom jag brydde mej om och men en mardröm för dom jag inte tyckte om.
En kille i en parallellklass blev mitt verktyg för att visa folk som inte kände till mitt namn ännu, vem dom skulle passa sej för..
Killen hade väl inte direkt gjort mej ett skit, han var bara fel kille på fel plats.
Han gick i "tönt-klassen" och det var väl det han var också.
Jag stirrade ut honom i korridorerna, slog honom, pajade hans cykel, jagade honom..
Idag, såhär i efterhand kan jag ibland undra hur allt blev som det blev..
Hur kunde ett litet barn lyckas styra och kontrollera alla dessa vuxna..?
Hur kunde 8 lärarbyten på 1 termin skyllas på en 11-12 årig flicka..?
Kanske var det så att jag bidrog till att en del lärare inte orkade..
Men var dom då ämnade att jobba med barn/människor om en enda 11 åring kunde få dom att inte vilja ha jobbet..?
Eller var det bara dom pukorna som ändå redan hatade denna snorunge som påstod att det var tack vare henne som 8 lärare kom och gick..?
Jag börjades redan där i ettan retas av andra barn i klassen för att jag var annorlunda..
Men var jag egentligen det?
Jo för fan det var jag väl, men värre muppar fanns det ju i klassen om man säger så.
Jag tror att man "valde" mej kanske lite för att jag alltid stod upp för mej själv på ett sätt som inte många än idag skulle klara tror jag.
Jag hade svårt att hänga med, och koncentrationen svek mer och mer, och ibland hörde jag inte vad dom sa heller.
Jag fick skit för att jag sa, -VA? i tid och otid..
Man kan ju tycka att någon borde kommit på tanken att kolla hörseln på det barn som så sällan verkar höra. Men åter igen, icke..!
Nä då hette det att jag var provokativ att nonchalant.
När jag stammade som ett as i läsning kallades jag slapp, och när jag inte satt stilla på lektionen hette det att mitt mål var att förstöra för alla andra.
Men varför..!?
Jag var ju för fan hörselskadad, hade läs-och-skrivsvårigheter och ADHD.
Vem var det som efter tusentals strider fick någon att bry sej om att kolla upp en endaste "diagnos".
Min mamma!
Den kvinna jag beundrar stort.
Efter allt hon gått igenom i sitt liv, med min bror och mej.. Hur orkar man?! Jag är dock glad att hon orkat!
För mej kan inte varit lätt att vara mamma till.. Många hade nog gett upp och skitit i reglerna man än gång satte upp.
Men min mamma höll fanimej sej till det hon sagt..! Jag skulle vara hemma "den-å-den" tiden, var jag inte det kunde jag se mej om i röven efter att komma in. ;)
(givetvis var detta när jag var lite äldre)
Det är väl bäst att tillägga det så inte alla överhysteriska människor får hjärtflimmer.
I sexan vände jag totalt och blev verkligen en mobbare. Då var jag (om inte, i alla fall i min egen värld) det coolaste och fräckaste som fanns.
Jag kände mej som en jävla bidrottning och ALLA var mina undersåtar.
Alla utom den där jävla mamman jag hade. Hon var den ändå jag inte kunde spela Allan inför. *Subba ;)*
Jag blev värre och värre och det var en jävligt jobbig fasad att alltid bära.
Men det var man ju för cool för att visa.
Jag minns känslan jag hade när vi i sexan skulle byta skola.
Jag älskade tanken på att alla lärare och massa elever skulle vara nya och "rena".
Dom skulle inte veta vem Sanne var, jag skulle nu få bestämma själv hur som skulle se på Sanne.
Men som jag tidigare sagt, alla ser inte alltid så bra ut som man tror.
Min mamma får ett mysko samtal från rektorn på nya skolan under sommarlovet där vi kallas på möte. Vi tyckte det var märkligt, men man kanske gjorde så där.. :-/
Möter var inget vanligt "inför-skolstarta-möte".
Nä lärarna/rektorn från förra skolan hade minsann förvarnat om monstret som dom snart skulle få ta över..
(Idag gör detta fan ont att skriva om..)
Man talade om för mej att sådant beteende var minsann inte okej på denna skola och jag skulle veta att jag hade ögonen på mej.
Jag var för trasig för att orka bevisa motsatsen.
När jag kom på "uppropsdagen" stod lärarna och pekade och tisslade.
Genom detta växte mitt monster allt starkare.
Jag släppte allt vad skola var, blev en räddare för dom jag brydde mej om och men en mardröm för dom jag inte tyckte om.
En kille i en parallellklass blev mitt verktyg för att visa folk som inte kände till mitt namn ännu, vem dom skulle passa sej för..
Killen hade väl inte direkt gjort mej ett skit, han var bara fel kille på fel plats.
Han gick i "tönt-klassen" och det var väl det han var också.
Jag stirrade ut honom i korridorerna, slog honom, pajade hans cykel, jagade honom..
Minns min sista dag i den skolan.
Jag satt i uppehållsrummet med Kiffe som spelade gitarr och jag sjung.
Jag satt i uppehållsrummet med Kiffe som spelade gitarr och jag sjung.
Jag älskade att sitta där inne, slappa och sjunga. Det blev lite min "fristad".
In kommer mina två "kumpaner" och talar om att killen är utanför och ber mej gå ut och slå honom.
Jag avvisar dom.. jag orkade inte..
Tillslut tröttnar jag på deras hets plus att jag kan ju inte låta någon tro att jag är en mes som "bangar" bråk.
På något sätt svartnar det.. Jag tar fram min fällkniv (en sån där man kan fälla ut en kniv, en nagelfil, en krokskruv osv) jag fäller ut den lilla kniven i fickan, går rakt emot honom, klappar till killen så han faller, sätter mej över honom med min lilla kniv en bit ifrån hans hals.
Sen minns jag inte mycket mer.
Nästa frekvens jag minns är att flera lärare står där, massa elever plus rektorn.
Ingen går fram och sliter bort mej utan står som fån och gullar med mej..
Jag reser mej sen upp, ber folk dra åt helvete, slår mej förbi rektorn som försöker mota mej och sen går jag..
Det var då jag hamnade på det där jävla projektet.
Sista alternativet innan man LVU'ade ungjäveln som ingen kunde tygla.
Projektet kallades PUFF. (Partilles ungdom för framtiden)
Ett sånt jävla skämt.
Det har jag ju redan skrivit om så det orkar jag inte dra igen..
Men det är med blandade känslor jag ser på PUFF.
Jag kan nog ändå glädjas över att något förändrades just då.
Jag hamnade någonstans där ingen visste vem jag var eller dömde mej.
Eller aa, alla i Porthälla visste väl vad PUFF var, så dom såg väl givetvis på oss som bråkstakarna.
Men vi fick vara vi oavsätt.
Dom var vi ju marionettdockor till den där jävla Tina.
Psykoterapeut hette det.
Men ska man titulera sej kanske man borde ha en utbildning i bakfickan.
Något denna kvinna inte har.
Har ju även skrivit om mina betyg innan.
Dom som mystiskt försvann efter Tinas sista cup emot skolan som jag tyvärr hängde på. :-/
Betygen fanns ju lika mystiskt på syo'ns kontor för några veckor sen.
Och nu..... hungra år senare ska jag komma fram till det jag började denna blogg med. ;)
Idag var jag återigen på möte med syo'n och den där kvinnan som ska hjälpa mej att återfå chansen som alla svenskar har rätt till.
När vi kommer till mötet frågar han vad jag vill med detta möte, han talar också om att jag inte bör räkna med någonting, -du vet man ska inte ta alla förgivet.
Va?! Jag och hon som är med mej tittar på varandra och undrar vad fan han menar. Vi skakar av oss det och fortsätter med det vi vill få sagt.
Helt plötsligt när jag börjar prata om mina betyg, då finns dom helt plötsligt inte igen. Jag tröttnat, spänner lite mon blick i honom och ber honom att ge sej. Kvinnan tittar också uttröttat på honom.
Han stammar till och påminner sej själv om att han "råkade" visa mej och henne dom sist.
Men då kommer nästa grej.
Dom betygen "finns" inte. Tina är ju nämligen inte en lärare. Så dom betygen är inte giltiga. Så dom ända betygen jag har nu är hela tre stycken grundskolebetyg, musik, svenska och matte.
Drama, psykologi (plus svenska gymnasiemässigt) man kämpade för kan man tydligen ställa sej och pissa på. :-/
Åhhhh!!
Denna kvarhängande dåliga attityd gentemot det där bråkiga barnet som nu växt upp, fått egna barn.. som knappt dricker en droppe, inte är ute och slåss, som mot alla odds aldrig tagit en drog, den attityden är jävligt enerverande och omogen får jag säga.
Jag är inte speciellt tjusig eller framgångsrik.
Jag är arbetslös och lever på min man.
Men släpp synen på mej som "gangster" tack.
Folks synsätt har liksom stannat upp för 6-7 år sen!
Det gör inte min syn på er speciellt vacker.
Hur som helst gjorde syo'n "misstaget" att hämta en annan syo. Han däremot såg sjutusensexhurdrafemtiofem möjligheter för mej. Så där så man undrade om han var på riktigt. Hysterisk.
"Min" syo verkade t.o.m tröttna en smula, och vipps skulle han se till att göra sak av det vi kom till mötet för. :)
Så.. den 12:e ska man minsann börja plugga. :)
Det ska bli jävligt spännande. Haha.
Men nu är det kanske dags att bli vuxen och göra något av sitt liv. ;)
Over and out.
Dags att laga mat till familjen. :)
In kommer mina två "kumpaner" och talar om att killen är utanför och ber mej gå ut och slå honom.
Jag avvisar dom.. jag orkade inte..
Tillslut tröttnar jag på deras hets plus att jag kan ju inte låta någon tro att jag är en mes som "bangar" bråk.
På något sätt svartnar det.. Jag tar fram min fällkniv (en sån där man kan fälla ut en kniv, en nagelfil, en krokskruv osv) jag fäller ut den lilla kniven i fickan, går rakt emot honom, klappar till killen så han faller, sätter mej över honom med min lilla kniv en bit ifrån hans hals.
Sen minns jag inte mycket mer.
Nästa frekvens jag minns är att flera lärare står där, massa elever plus rektorn.
Ingen går fram och sliter bort mej utan står som fån och gullar med mej..
Jag reser mej sen upp, ber folk dra åt helvete, slår mej förbi rektorn som försöker mota mej och sen går jag..
Det var då jag hamnade på det där jävla projektet.
Sista alternativet innan man LVU'ade ungjäveln som ingen kunde tygla.
Projektet kallades PUFF. (Partilles ungdom för framtiden)
Ett sånt jävla skämt.
Det har jag ju redan skrivit om så det orkar jag inte dra igen..
Men det är med blandade känslor jag ser på PUFF.
Jag kan nog ändå glädjas över att något förändrades just då.
Jag hamnade någonstans där ingen visste vem jag var eller dömde mej.
Eller aa, alla i Porthälla visste väl vad PUFF var, så dom såg väl givetvis på oss som bråkstakarna.
Men vi fick vara vi oavsätt.
Dom var vi ju marionettdockor till den där jävla Tina.
Psykoterapeut hette det.
Men ska man titulera sej kanske man borde ha en utbildning i bakfickan.
Något denna kvinna inte har.
Har ju även skrivit om mina betyg innan.
Dom som mystiskt försvann efter Tinas sista cup emot skolan som jag tyvärr hängde på. :-/
Betygen fanns ju lika mystiskt på syo'ns kontor för några veckor sen.
Och nu..... hungra år senare ska jag komma fram till det jag började denna blogg med. ;)
Idag var jag återigen på möte med syo'n och den där kvinnan som ska hjälpa mej att återfå chansen som alla svenskar har rätt till.
När vi kommer till mötet frågar han vad jag vill med detta möte, han talar också om att jag inte bör räkna med någonting, -du vet man ska inte ta alla förgivet.
Va?! Jag och hon som är med mej tittar på varandra och undrar vad fan han menar. Vi skakar av oss det och fortsätter med det vi vill få sagt.
Helt plötsligt när jag börjar prata om mina betyg, då finns dom helt plötsligt inte igen. Jag tröttnat, spänner lite mon blick i honom och ber honom att ge sej. Kvinnan tittar också uttröttat på honom.
Han stammar till och påminner sej själv om att han "råkade" visa mej och henne dom sist.
Men då kommer nästa grej.
Dom betygen "finns" inte. Tina är ju nämligen inte en lärare. Så dom betygen är inte giltiga. Så dom ända betygen jag har nu är hela tre stycken grundskolebetyg, musik, svenska och matte.
Drama, psykologi (plus svenska gymnasiemässigt) man kämpade för kan man tydligen ställa sej och pissa på. :-/
Åhhhh!!
Denna kvarhängande dåliga attityd gentemot det där bråkiga barnet som nu växt upp, fått egna barn.. som knappt dricker en droppe, inte är ute och slåss, som mot alla odds aldrig tagit en drog, den attityden är jävligt enerverande och omogen får jag säga.
Jag är inte speciellt tjusig eller framgångsrik.
Jag är arbetslös och lever på min man.
Men släpp synen på mej som "gangster" tack.
Folks synsätt har liksom stannat upp för 6-7 år sen!
Det gör inte min syn på er speciellt vacker.
Hur som helst gjorde syo'n "misstaget" att hämta en annan syo. Han däremot såg sjutusensexhurdrafemtiofem möjligheter för mej. Så där så man undrade om han var på riktigt. Hysterisk.
"Min" syo verkade t.o.m tröttna en smula, och vipps skulle han se till att göra sak av det vi kom till mötet för. :)
Så.. den 12:e ska man minsann börja plugga. :)
Det ska bli jävligt spännande. Haha.
Men nu är det kanske dags att bli vuxen och göra något av sitt liv. ;)
Over and out.
Dags att laga mat till familjen. :)
Jag har alltid undrat vad skolan ska va till? om inte alla kan få sin undervisning utifrån sin egen förmåga, istället som det är nu, att alla ska va stöpta i samma mall, för så e det ju inte i verkliga livet.