Den flyttade å glömde barnen..

Äh, jag kan väl lika gärna låta min bitterhet fortsätta här ikväll.
Så kanske det släpper sen. Och någon kanske behöver förstå hur vi upplevt det..

Jag blir så ledsen när mina barn är ledsna.
Och då menar jag inte när dom blir ledsna för att dom inte får som dom vill, eller om dom blir ledsna när dom tjafsar med varandra.
Utan när man ser att dom känner sej bortglömda och svikna.

Igår när vi gick hem från dagis så tog vi oss en liten omväg hem för att Thea ville gå en liten promenad.
Och när vi kom till en av gårdarna här så pekade hon på ett av husen och sa att hon kände en som bor där. Tonni satt och småhoppade lite i sin vagn och bad att vi skulle ringa på dörren där.
Detta var första gången jag på riktigt behövde säga något till barnen, att den dom ville gå till inte längre bodde där.
Thea blev lite konfyst och tittade på mej och frågade varför den hade flyttat..
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara så jag sa att jag inte visste varför.
Thea tittade bort lite och sen tittade hon på mej igen och frågar varför den inte kom och sa hejdå till henne och Tonni innan.

Men shit!
Visste inte riktigt vad jag skulle säga igen, men som tur var så kom en bil rakt mot oss så vi fick lägga fokus på att ta oss upp mot en kant så bilen kom förbi och efter det sprang vi på Carro, Kent och Ian. Så där stod vi kvar och bytte några ord, och då glömde hon sin fråga och saknad för ett tag.

Dock kom det idag igen....
Tonni trodde han såg denne på parkeringen så han ropade namnet. Då hörde jag Thea säga -Tonni, det är inte "den". "Den" bor inte kvar här och "den" kommer inte ihåg oss.
Mitt hjärna frös!
Men jag förstår hennes känsla.
Den är inte långt ifrån min egentligen.

Allt hände så snabbt och sen var den bara borta.
Något litet försök till någon gles kontakt har den väl gjort under om sista veckorna.
Jag har dock haft lite mycket själv det sista plus att jag har känt mej en aning bitter och "utbytt".
Det var en helvetes massa som snabbt blev utbytt på en gång, och jag och mina barn ingick också i utbytet.

Så även om jag inte haft tid att prata i telefon dom två gånger den har ringt på snart två månader och inte kunnat ses dom två-tre gånger den har velat ses så har jag väl lite undvikit det också.

Den är inte längre den jag lärde känna och den är inte längre något jag känner att jag har något gemensamt med längre. Allt den stod för, den moral, dom värderingar den hade och den person den var totalt förändrades över en natt typ. Så idag känner jag inte längre denne.

Det känns piss att jag "tappat" min kamrat.
Men det gör mej fan både arg och ledsen att den fått mina barn att känna att dom inte är något för denne längre.
Den har varit här, i deras liv, sagt att den älskar dom, fått dom att tro att den alltid ska finnas hos dom och för dom, och sen bara försvinner den ifrån dom utan att säga hejdå..

Så nu säger jag hejdå!

Mia
2012-02-10 @ 22:08:53
URL: http://superseriosdampattack.blogg.se/

Vem pratar vi om nu? :-(




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Jenne

-Kanske inte alltid helt vanlig..🤷🏻‍♀️

RSS 2.0