Med ännu mer fakta kan man inte mer än att känna förakt..

När jag var 13 år och var i mitt esse i mitt turbulenta liv sattes jag på ett projekt för "ungdomar i riskzon".
Detta skulle minsann vara det bästa ever..
Vi var några stycken som var så mycket i riskzon att vi mer eller mindre hade ett LVU hängandes i röven på oss. Detta projekt var alltså för många av oss sista alternativet.

Jag kan säga att just där och då kunde inget varit mer min räddning.
Det svek och hånfulla bemötande jag hittills hade möts av ifrån vuxenvärlden existerade inte där.
Här såg dom mej, den jag var bakom mitt ashäftiga skal.
Jag bemöttes med en trygghetskänsla och lyhördhet dagligen, och jag fick växa i min takt på mitt eget sätt.
Jag fick lov att säga vad jag tyckte, tänkte och kände!
Något jag tidigare aldrig fått lov till, men gjort ändå utan att någon känt något annat än att jag var en jobbig bråkstake.

Nä här diskuterades helt plötsligt allas känslor, och prio ett var att tillgodose oss, ungdomarna!
Dom som alla andra jävla lärare faktiskt själva valt att arbeta med.
Men tydligen bara om det var såna där "enkla barn".

Dessa nya lärare var helt plötsligt inte bara mina lärare, dom var mänskliga också.
Dom var några som faktiskt gick till sitt jobb för våran skull och som inte bara blev tillfredsställda när någon fick ett betyg, utan på ett äkta sätt visade oss tillfredsställande när vi utväxlades på alla plan i livet.

Jag var den yngsta eleven på projektet där vi då var 15 inskrivna "problembarn". Den yngsta efter mej var 15 år och den äldsta var 19år (om jag inte mins helt galet)

Jag kom till projektet efter att jag för hundrasextiosjätte gången blivit avstängd från skolan.
Jag kände inte en kotte i projektet, och cool som man var så var man ju också negativ till ALLT!
Inte fan skulle jag gå på en jävla cpskola med massa rixpuckon.
Men det var ju bara att tacka och ta emot.

Tina, projektets moder så att säga, var den varmaste och ärligaste människa jag hade mött i hela mitt liv.
En kvinna som själv inte var superesset i skolan och som också aggerat liten revolt. 
Tina visste precis hur man skulle ta ungdomar på bästa sätt, hon visste att man som vuxen var tvungen att ge för att få.
Och det fick hon!
Hon blev den första i vuxenvärlden som kom oss bråkstakar och hopplösa fall inpå på riktigt.

Men idag vet jag och många med mej bättre..
Hon var inte ett dugg bättre än dom andra som svek och inte orkade med..
Hon var bara lite smartare, mer manipulativ.

Efter första året av dom två år som projektet fanns slutade några och det kom några nya elever.
Denna gång folk jag kände sedan innan.
Dom stackarna som trillade in i projektets sista akt så att säga, kom in när det redan hade börjat svaja lite i kulisserna.
Men ändå lyckades Tina nässla in sej och skapa falskt förtroende hos dessa också.

När det blev klart att projektet skulle läggas ner lovade Tina att kämpa för oss till varje pris.
Vi skulle alltid kunna kontakta henne om det var något och hur som helst skulle vi alla fortsätta ha kontakt.
Men allt låter ju bra..

Projektet lades ner trots att vi varit med i media och Tinas luddiga löften om att det kanske skulle fortsätta ändå.
Vi var vid detta tillfälle 5 kvar.
Vi sattes på IV i en liten "så-länge-lösning" enligt Tina själv.

Lärarna på IV hade dock redan för längesen sett igenom denna psykoterapeut, och tyckte allt rörande henne och projektet var ett ända trams.
Jag som ännu inte sett igenom projektledarens oerkända beroende efter intriger och strävan efter sin egen glans, upprördes av deras neggativa prat och tyckte återigen att jag mötts av pisslärare utan mänskliga känslor.
Jag lyckades bli avstängd här med..

Tina skulle än en gång bli min räddning och kriga för mina rättigheter.
Nja, det gick la sådär.
Situationen löste jag mesta dels själv. 

Fast egentligen kanske ändå lite tack vare Lundberg.
Hon hade ju trots allt lärt oss att vi alltid har rätt till våran egen talan och att allt går att lösa om man går ut i media.
Så jag började skriva i medier, skickade skriva brev till politiker osv.

Situationen löstes än en gång, tillfälligt.

Men när jag sen skulle börja gymnasiet åldermessigt sätt blev jag återigen satt på IV.
Denna gång gick det väl ganska så bra, tills en dag när Tina ringer upp mej och berättar att hon skriver en bok och vill ha med mej i den pga att jag så många gånger behandlats stämbart fel.

Lite feg för uppmärksamhet och revansch har man ju aldrig varit, så jag gick på tåget som skulle paja ännu lite till i mitt spänningsfyllda liv. ;)

Boken skrevs och släpptes.
Men det blev inte riktigt som tänkt.
Jag får en tid efteråt ett samtal från Tina där hon beklagar kommunens barnsliga beteende.
Istället för att ta sitt ansvar för vad dom gjort har dom istället hämnats och raderat alla våra betyg.
Alltså alla vi som var inskrivna på projektet.

Tina lovade dyrt och heligt att hon skulle se till att vi skulle få tillbaka våra betyg.
Något vi kunde se oss om i röven efter.

En god vän till mej var en tid efter detta på skolan för att hämta sina betyg.
Men nä, det fanns mycket riktigt inga betyg.

Jag vill bara poängtera att Tina, hon som skulle finnas för oss alla, inte hört av sej till någon annan än mej och yttligare en liten privat favorit till Tina.

Det är jag som hållit några av mina vänner uppdaterade med denna fakta..

Förra året ringde jag upp Tina för att än en gång fråga hur det nu efter några år går med återskaffandet av våra betyg..
Kvinnan svarar att hon då aldrig sagt att hon ska fixa detta..

Spännande dam det där.

Ursinnig som jag så lätt kan bli blev mitt svar, -men vad fan, knarkar du eller..?!
Jag blev ombedd av lösa detta själv..

Ja men hur fan då?! Var har jag för jävla rättigheter kvar efter att hon burit oss under sina svarta vingar i strävan efter sin egen jävla framgång..

Vi har väl mer eller mindre nu efter några år fått acceptera att vi inte har ett ända betyg och stämplas därför återigen lite hårdare än vad som är nödvändigt..

Men så idag sitter jag på möte med en kvinna som ska se vad jag har för möjligheter att börja läsa igen, varpå jag kommer på idén att gå upp till min gammal syokonsulent.
Vi pratar en stund och han bekräftar så mycket i min historia som jag nästan ibland börjat tvivlar på om allt jag varit med om verkligen är helt sann längre.

Men joodå, någon såg och någon minns.

Jag säger då att det är surt detta med mina betyg.. Att det bara kan plockas bort..
Han plockar då ner en pärm med alla våra betyg! :-O

Där fanns dom..! :))
Va i helvete?!

Tina den manipulativa kvinnan är fortfarande ute och cyklar..!!
Hon som språkade för konflikthandtering och ärlighet..?

Nä det sjuka är att kvinnan till varje pris drömmer om att sätta klorna i det som är svagt för att hon allt mer ska kunna växa i sin egen titel.

Tvi dej Tina!
Jag skickde ett långt mail där jag ifrågasatte hennes falska lögner, för knappt ett år sedan. Något hon skakade av sej snabbt.
Hon kände sej väl påkommen och visste inte hur hon skulle kunna förvalta.

Den profil hon var i de svåra stunderna var guld just då, och då lyckades hon som allra bäst.
Det pinsamma är dock att hon idag använder samma repliker och tillvägagångssätt, fast på nya platser.
Till och med såna brev som skrevs till oss då, kopieras och ges till de nya svaga.

Jag vill kalla dej svarta änkan min kära Tina!
En stor bluff..!!

Och tacka mej gärna för att jag i denna text ändå framställer de mer fina detaljerna!