Tonni blev skitsur på sin far och syster igår när bara dom åkte till ica, så idag blir det hans tur att få vara ensam med sin pappa, och Thea med sin mami.

Frågan idag blir ju spontant, hur ska jag på bästa sätt göra denna mor-och-dotter-dag speciell..?

Trött som synden själv är jag också när man nu fan inte sovit ett piss på 3 nätter för att skithostan våldtagit min stackars kropp.

Så jag känner mej sisådär pigg på att klämma fram min "balla-mamma-sida". Därför sitter jag nu helt oförskämt och försöker komma på en aktivitet som går att genomföra utan att jag behöver engagera mej överdrivet mycket, men utan att hon märker det. Haha..

Va´ fan, man får ju passa på så länge det går att "utnyttja" att dom är små. ;)
Problemet är dock att dom inte är så små och "lättlurade" längre..

Vart tog mina små bebisar vägen liksom?

Thea har verkligen blivit för stor, utan att ens fråga om lov, och Tonni gör ju som vanligt som syrran. För den lille skiten har ju också gått och blivit stor kille..

Inte helt okej kan jag tycka..

Kan inte säga att det känns som jag någonsin har levt utan dom, men att det gått nästan 5 och 3 år sen dom kom känns inte heller helt rätt.

Thea borde med min tidsuppfattning bara vara typ 2 år och Tonni borde vara typ 6 månader. ;) För hur kunde tiden gå så fort helt plötsligt?

Jag hinner fan inte med..!!

Med detta tempot är dom ju snart små äckliga tonåringar. ;)

Och hur gör man då..?

Än så länge är det ju ganska mycket mitt ord som är lag, även om min dotter redan nu börjat visar upp en sån där "underbar" attityd när hon tycker tvärtemot sin mor. GAH!

Kan nog säga att hon är lite för lik mej. Haha!

Det känns som att jag och Fredrik har några spännande år framför oss. ;)

Faller ofta tillbaka på den sköna tanken om att jag faktiskt bara är 37 år när Thea är 18 och Tonni är 16.

Mitt liv kommer faktiskt inte över när mina små mördarsniglar är mer eller mindre vuxna.

Så när barnen är i sitt esse, bråkar med varandra, skiter i vad man säger, och bara dönar på och man känner den där känslan som ingen annan verkar våga erkänna, -varför skaffade man barn och varför skaffade man två.. (en tanke jag ändå tänker tro att alla känner ibland, oavsett vad man är för typ av förälder) då tänker jag i alla fall på det där igen.. -Snart är jag 37, snart är jag 37.. ;)

Jag undrar också ganska ofta varför så många ska måla upp sej själva och sina liv så himla "tjusigt".

Varför är det så fult att vara mänsklig..?

Vem är det dom där präktiga människorna tror att dom behöver hålla fasad för, och vem tror dom ska gå på lögnerna om att allt alltid är perfekt?

Som tex det här med föräldrarskap..

Det är klart jag älskar mina barn mest av allt på hela jorden, klart att mina barn är det finaste jag vet, och det är väl klart att jag skulle göra allt för mina barn..

Men allt är ju inte bara svart eller vitt.

Mina barn kan vara hemska, jobbiga, gnälliga, och dom (precis som alla andra barn) kan suga musten ur en..

Men det finns ju tex inget mysigare än när barnen kommer ut i köket när man står och lagar mat, kramar ens ben och säger, -mamma jag älskar dej.

Eller när man sitter i soffan och kollar på film och gosar.

Finns heller inget som slår mysfaktorn när man tex är sjuk och barnen ska pyssla om en, inget är heller mer oslagbart än när man riktigt ser hur kugghjulen i huvudet jobbar för fullt när dom ska "lägga ihop 1+1".

Dessa kommentarer som helt ogenerat ploppar ur dom små är heller inget annat än underbart..

Men dom där stunderna när barnen bara skriker, bråkar, gnäller varje gång man ska ta på sej kläderna när man ska iväg, eller bara skiter fullständigt i en och det man säger, då är det inte det mysigaste som finns att vara förälder.

Det är heller inte varje minut, varje dag det mysigaste som finns att vara förälder till ett litet spädbarn..

Man är för fan slut den tiden..

Vaknätter, skötväske-kontroll varje gång man ska utanför dörren, skrik som man måste gissa sej till, hundrafyratusen blöjor som ska bytas osv..

Betvivlar att det finns någon tycker att allt på min "minus-lista" visst är det underbaraste som finns.

Så varför är det så fult att säga att man är trött på sina barn ibland..?

Ingen är väl perfekt, och man är inte mer än människa.

Nää, nu får jag avrunda för idag.

Nu ska jag och min sockersöta, genom snälla, lydiga och förstående dotter göra lite julklappar. ;)
Ha en trevlig lördag gott folk